Ett tema som fångat en hel värld från första stund, och alltjämt något av en hörnpelare i den klassiska pianolitteraturen. Även i den allvarsamma grundstämningen finns dock åtskilligt av ljusa partier där Beethovens mästerligt varierar undersköna sidoteman.

Lars G Fredriksson, Ö-viksbördig diplomorganist, pianist har på senare år alltmer fokuserat på att ytterligare utveckla sitt redan tidigare eminenta pianospel. Ö-vikspubliken kunde häromåret höra Lars såväl i en soloafton på Flygelhallen som i ett framförande av Mozarts älskade C-durkonsert, Elvira Madigan kallad, och nu var stunden kommen för Beethovens kanske mest älskade verk för piano och orkester.

Lars G Fredrikssons spel karakteriseras av en övertygande teknik, imponerande musikaliskt fördrag och en behärskad men mycket effektfull dynamik. 

Alldeles oemotståndligt vacker är också konsertens långsamma andrasats i den ljusaste E-dur med riktigt vackra klangschatteringar i de inledande dussinet takter från solisten och en fortsatt sirlig och ömsint konversation mellan solist och orkester.

Det avslutande världsberömda rondot greppar åter tag i c-molltonaliteten och ger ganska omgående solisten tillfälle att agera i både lekfullt inspirerad improvisation och pianoekvilibristik i korta återkommande solokadenser mellan satsdelarna. Finalsatsens prestodel efter solokadensen växlar från moll till dur och avslutar konserten i en sprudlande glad feststämning.

Ett starkt framförande av såväl solist som orkester, och efter stående publika ovationer bjöd Lars G på musik av ytterligare en favorit, Franz Liszt vars minne uppmärksammas hela 2011 då det i år är 200 år sedan mästaren föddes.

Greger Jacobsson